Jag minns när
Sanden drog oss i fötterna när vi gick,
med mjöliga fingrar letade den sig
upp för benen under våra uppkavlade byxor.
Vi satt i vattenbrynet med benen i det
skummande vågskvalpet
Framför oss
låg vattnet blekblått,
men längre ut var det djupt indigo
och det bara fortsatte
och fortsatte
tills det försvann i en vit,
rökig dimma
som hängde likt en gardin
mellan himmel och jord.
Den oändliga vidden,
de outtröttliga h hävningarna
och
dånet överväldigade mig.
Joshua pekade rakt ut mot
den disiga horisonten
och
sade att någonstans
på andra sidan
låg Amerika.
Han sade att om
den vidsträckta oceanen genom ett trollslag
krymptes till en liten bäck
eller
en smal flod
skulle vi sitta och titta
på någon strand
på den amerikanska kusten nu,
kanske New York.
Han sade
att världen inte var så
stor
och
obegriplig
som somliga
försökte få oss att tro.
Han sade att vi hade
allt
inom räckhåll,
om vi bara
iddes sträcka oss
långt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar